Vad är en barnbok? I Snäll (2004) av Gro Dahle och Svein Nyhus är flickan Lussi  precis som hon ska. ”Skriver fint, läser i boken, nickar och ler och räcker upp handen. Fina handen.” Så tyst och stilla. Hon skriver allt rätt och riktigt. En duktig flicka är hon. Ler med vita tänder och säger aldrig ett enda knyst om hon inte får en fråga. Snäll och duktig.  Och tyst. Så tyst att hon en dag försvinner in i väggen. Ingen hittar henne. Hon försöker ropa,”men orden satt fast i rösten. Och rösten satt fast i munnen. Och munnen satt fast i den glada minen.” Där sitter hon tills hon känner ett pirr i halsen. ”Ett skrik tränger fram ifrån magen. Och skriket växer sig stort i munnen. Och leendet spricker i tiotusen bitar.” Då reser hon sig upp och skriker. Hon är inte snäll längre. Inte söt. Hon far ut ur väggen och skriker så att taket skallrar: Nu får det vara nog! Och ut ur väggen kommer flicka efter flicka. Gro Dahle går hand i hand med Hélène Cixous och skriver fram en text som förlöser både gammelfarmor och de osynliga flickorna, språket flödar och rösten som stiger ur kroppen går inte att hejda. Snäll blir till något mer än en saga och Lussis vilda skrik ekar av Medusas skratt. Det är en barnbok. Och ett feministiskt uppror. En revolution. Läs den! Och missa inte Hélène Cixous, den 28–30 oktober kommer hon till Stockholm Litterature.
Detta inlägg är även publicerat på Karinsmagasin.blogspot.se

Undersökningen fortsätter: "Jag är intelligent och jag skall blifva en sann konstnär, det säger mig en inre stämma som ej kan svika." Ann Charlotte Leffler. Större än Strindberg på 1880-talet. I Stockholm. I Sverige. I världen. 

Jag har aldrig samlat idolbilder, men jag tror att jag ska börja nu, med dig Virginia. Jag bjuder in dig till mitt rum, till mina tankar, du är en del av en pågående undersökning. Jag vill vidga språket, spränga det i sina beståndsdelar och lämna tidsaxeln. Tar med mig några rader också, ur Orlando: ”Det skulle inte vara någon överdrift att säga att han kunde gå ut efter frukost som en man på trettio och komma hem till middagen som en man på femtiofem, minst. Somliga veckor lade ett århundrade till hans ålder, andra inte mer än högst tre sekunder.”

En långsiktig studie, Social inequalities in cognitive scores at age 16, har följt 17 000 barn, födda i England, Scottland och Wales under en specifik vecka år 1970. De är nu vuxna och man kan se att de som är goda läsare klarar sig bättre i livet.  Att läsa, i alla dess former, utvecklar hjärnan och därmed språket och tänkandet. 
Regelbunden läsning är enligt studien fyra gånger viktigare än att ha en universitetsutbildad föräldrar. Kan skolan ägna sig åt något viktigare än läsning? 

Jag har förstått att det finns olika skolor även för hundar. Några är Bokhundar och andra är Läshundar. Men alla har de samma  uppdrag: att hjälpa barn att läsa. Under lördagen deltog jag i det inledande seminariet under den nya Barn och ungdomslitteraturfestivalen Litteralajk i Västerås. Där deltog också lektor Helene Ehriander från Bokhunden och Astrid Lindgren vid Linnéuniversitet, Terapihundskolan och bibliotekarien Eva Töllner från Bankeryds bibliotek, en av pionjärerna i Sverige när det gäller hundar och läsning. Men den populäraste deltagaren av alla var Läshunden Joffi (även med dagens snyggaste frisyr; afrokrull). Trots att han var omgiven av sina hundkollegor och en publik som bestod av både vuxna och ivriga barn med ballonger,  demonstrerade han villigt sina färdigheter, lade sig till rätta och tittade uppmärksamt i boken. Han såg ut att njuta av lässtunden, i synnerhet när han samtidigt blev klappad av ett lyckligt barn. Sedan avslutade han showen med att briljera i konsten leta godis. 

När börjar egentligen en berättelse? Jag vaknade en morgon och visste att jag ville skriva en berättelse om två pojkar som var inlåsta i ett torn. Jag visste inte vilka pojkar det handlade om eller vilket torn det var inlåsta i, inte ens i vilken tid de befann sig, men jag visste att bara en av dem skulle överleva.
Jag bodde ensam vid den tiden, i en liten lånad lägenhet på Bergsundsgatan i Stockholm och jag ägnade dagarna åt att läsa, skriva och promenera mig trött. Jag såg till att leva mitt liv i otakt med andra människor för att slippa trängas och stå i lunchköerna. Klockan var närmare två på eftermiddagen och jag satt på en restaurang nere vid Hornstullstrand och såg ut över vattnet. Det var nästan tomt i lokalen, bara jag och en liten familj med två pojkar. De väntade på sin mat och pojkarna sprang mellan borden med utsträckta armar. En av pojkarna stannade upp för att hosta och så sprang de vidare, runt, runt som om de var färdiga att lyfta och flyga ut över vattnet. Det var just i den stunden som jag blev helt säker, berättelsen fanns där lika sant som pojkarna. Det märkliga var att jag redan från början visste att det var en stor berättelse med många bottnar, stora känslor och en hel väv av trådar som skulle vävas ihop runt de både pojkarna och deras öde. Jag försökte värja mig och skriva annat, men jag kunde inte komma förbi de där båda pojkarna, de var där i sitt torn, sprang omkring med uträckta armar och ville bli berättade. 

När Kristin Lidström och jag hade skapat bildromanen DIn tur, Adrian visste vi båda att ville fortsätta samarbeta, frågan var bara med vad. Jag fick ett fint stipendium och tillbringade en augustimånad utanför Paris i Hotel Cevillion, i Grez sur Loing, där August Strindberg och Carl Larsson lärde känna varandra för mer än hundra år sedan. Det gamla huset, de mörka kvällarna och böckerna i biblioteket fick tiden att flyta. Nuet blandades upp med förflutenheten och nu började pojkarna tala. Eller rättare sagt den ene av pojkarna, han var död, men talade ändå. Den andre pojken, han som skulle leva var däremot tyst. Han mindes ingenting. Han hade inga ord. Det hade gått mer än sju år sedan den där eftermiddagen när pojkarna sprang genom restaurangen på Hornstullsstrand, men nu kunde jag inte värja mig längre.

Berättelsen fanns där, det gällde bara att plocka ner den och låta den finnas. Men den var så mycket större än orden. De förträngda, ordlösa minnet behövde förlösas. Jag stod i en bokhandel i Paris när lösningen kom till mig. Kristin! Jag hade trott att vi skulle göra en bilderbok tillsammans. En bilderbok som bilderböcker brukar vara, på sisådär trettiotvå sidor. Vi kom att göra en bilderbok. Eller rättare sagt en bildroman, på 350 sidor, med över etthundra uppslag i fyrfärg. Hade vi vetat att det skulle ta två år och fler timmar än någon av oss vågar räkna skulle vi kanske ha tvekat. Och om vi inte hade haft en förläggare, Jenny Franke, som hela tiden stakade ut kursen, som en känslig dirigent, är jag inte helt säker på att vi hade gått i mål. Men nu flyger pojkarna i Kattvinden. Tack Kristin! 

Helena Öberg