Två pojkar i ett torn
När börjar egentligen en berättelse? Jag vaknade en morgon och visste att jag ville skriva en berättelse om två pojkar som var inlåsta i ett torn. Jag visste inte vilka pojkar det handlade om eller vilket torn det var inlåsta i, inte ens i vilken tid de befann sig, men jag visste att bara en av dem skulle överleva.
Jag bodde ensam vid den tiden, i en liten lånad lägenhet på Bergsundsgatan i Stockholm och jag ägnade dagarna åt att läsa, skriva och promenera mig trött. Jag såg till att leva mitt liv i otakt med andra människor för att slippa trängas och stå i lunchköerna. Klockan var närmare två på eftermiddagen och jag satt på en restaurang nere vid Hornstullstrand och såg ut över vattnet. Det var nästan tomt i lokalen, bara jag och en liten familj med två pojkar. De väntade på sin mat och pojkarna sprang mellan borden med utsträckta armar. En av pojkarna stannade upp för att hosta och så sprang de vidare, runt, runt som om de var färdiga att lyfta och flyga ut över vattnet. Det var just i den stunden som jag blev helt säker, berättelsen fanns där lika sant som pojkarna. Det märkliga var att jag redan från början visste att det var en stor berättelse med många bottnar, stora känslor och en hel väv av trådar som skulle vävas ihop runt de både pojkarna och deras öde. Jag försökte värja mig och skriva annat, men jag kunde inte komma förbi de där båda pojkarna, de var där i sitt torn, sprang omkring med uträckta armar och ville bli berättade.
När Kristin Lidström och jag hade skapat bildromanen DIn tur, Adrian visste vi båda att ville fortsätta samarbeta, frågan var bara med vad. Jag fick ett fint stipendium och tillbringade en augustimånad utanför Paris i Hotel Cevillion, i Grez sur Loing, där August Strindberg och Carl Larsson lärde känna varandra för mer än hundra år sedan. Det gamla huset, de mörka kvällarna och böckerna i biblioteket fick tiden att flyta. Nuet blandades upp med förflutenheten och nu började pojkarna tala. Eller rättare sagt den ene av pojkarna, han var död, men talade ändå. Den andre pojken, han som skulle leva var däremot tyst. Han mindes ingenting. Han hade inga ord. Det hade gått mer än sju år sedan den där eftermiddagen när pojkarna sprang genom restaurangen på Hornstullsstrand, men nu kunde jag inte värja mig längre.
Berättelsen fanns där, det gällde bara att plocka ner den och låta den finnas. Men den var så mycket större än orden. De förträngda, ordlösa minnet behövde förlösas. Jag stod i en bokhandel i Paris när lösningen kom till mig. Kristin! Jag hade trott att vi skulle göra en bilderbok tillsammans. En bilderbok som bilderböcker brukar vara, på sisådär trettiotvå sidor. Vi kom att göra en bilderbok. Eller rättare sagt en bildroman, på 350 sidor, med över etthundra uppslag i fyrfärg. Hade vi vetat att det skulle ta två år och fler timmar än någon av oss vågar räkna skulle vi kanske ha tvekat. Och om vi inte hade haft en förläggare, Jenny Franke, som hela tiden stakade ut kursen, som en känslig dirigent, är jag inte helt säker på att vi hade gått i mål. Men nu flyger pojkarna i Kattvinden. Tack Kristin!
Helena Öberg
Recensioner – Kattvinden.
"Intertextuell guldgruva i melodramatisk operaton"
”Kattvinden” är ett djärvt uppkäftigt ”osvenskt” projekt.
En ”opera på papper”, bara musiken som fattas!
Ulla Rhedin, Dagens Nyheter
Årets bästa böcker
SvD, december 2018
"Kritikerlistan", bästa barn- och ungdomsböckerna
DN, december 2018
Årets böcker, bonuslistan
SR, Lundströms bokradio, dec 2018
"Bästa bildromanen för nybörjare och bokslukare"
Gunilla Brodrej, Expressen
Betyg 5 av 5.
Bibliotekstjänst, november 2018
"Kattvinden" är en magisk bok.
Viveca Bladh, Kulturnytt P4
Karinsmagasin.se
Karins Magasin är en litterär salong som jag under två år drev tillsammans med Jessica Forsling och Hanna Eklund. Vi började blogga hösten 2016 och bjöd in till vår första litterära salong den 8 mars 2017. I november 2018 stängde vi Karins Magasin, men fortsätter att verka i Karins Westman Bergs anda - gråt inte, forska!
2014 > 06
0 kommentarer 
"Kan man vara kreativ överallt?" Han som ställde frågan är journalist och hade just tillbringat ett par månader i Afganistan. Hans fråga var allvarligt menad. När han började prata om sin resa mörknade rösten och det behövdes inga ord för att beskriva vad han hade varit med om. Han berättade att han hade inte kunnat föreställa sig vilken förändring det var att befinna sig i krig. Att varje dag bara hade ett enda, kortsiktigt mål - att tillhöra dem som överlevde. Jag visste inte vad jag skulle svara. Men jag kom att tänka på en sak som Navar El Saadawi sa när jag lyssnade på henne i Stockholm för några år sedan. "Kreativitet är kärlek". Och kanske är det så, kreativitet är själva livets flöde, ett ständigt och föränderligt växande. Krig befolkas av människor som fruktar för sina liv. Som dör, dödar eller dödas. Kreativitet kräver som allt annat växande skydd, näring och värme.
Efter dagar av förberedelse rasslar det till och så är allt över. Digital Arena i Västerås - vilket privilegium att få vara moderator i ett sådant sammanhang!
En dag om vikten av att våga göra misstag och delandet som kultur, med lärare, kommunikatörer, elever, en och annan chef och inbjudna gäster som Mälardalens högskola, Sveriges kommuner och Landsting, Bombardier och Microsoft. Hur ser lärandet ut i den digitala världen? Vad behöver lärare lära sig? Hur undervisar man i ett "flippat" klassrum? En dag om lärande full av lärande. Nu pustar jag med en helt och hållet analog kopp kaffe.
Jag och Solja slutspurtar med romanen, vi har hela handlingen på plats, vi har skrivit oss igenom hela boken från början till slut, men det där allra, allra sista saknas, själva slutscenen, den som vi plötsligt insåg fattades. Den ligger där och gror, men just idag får den ligga till sig lite utan min aktiva medverkan, just i dag är det sommarens första dag och jag sitter vid ett bord, utan att skriva. Hundarna flämtar i skuggan och snart kommer det en man hit med två koppar kaffe.