Två pojkar i ett torn
När börjar egentligen en berättelse? Jag vaknade en morgon och visste att jag ville skriva en berättelse om två pojkar som var inlåsta i ett torn. Jag visste inte vilka pojkar det handlade om eller vilket torn det var inlåsta i, inte ens i vilken tid de befann sig, men jag visste att bara en av dem skulle överleva.
Jag bodde ensam vid den tiden, i en liten lånad lägenhet på Bergsundsgatan i Stockholm och jag ägnade dagarna åt att läsa, skriva och promenera mig trött. Jag såg till att leva mitt liv i otakt med andra människor för att slippa trängas och stå i lunchköerna. Klockan var närmare två på eftermiddagen och jag satt på en restaurang nere vid Hornstullstrand och såg ut över vattnet. Det var nästan tomt i lokalen, bara jag och en liten familj med två pojkar. De väntade på sin mat och pojkarna sprang mellan borden med utsträckta armar. En av pojkarna stannade upp för att hosta och så sprang de vidare, runt, runt som om de var färdiga att lyfta och flyga ut över vattnet. Det var just i den stunden som jag blev helt säker, berättelsen fanns där lika sant som pojkarna. Det märkliga var att jag redan från början visste att det var en stor berättelse med många bottnar, stora känslor och en hel väv av trådar som skulle vävas ihop runt de både pojkarna och deras öde. Jag försökte värja mig och skriva annat, men jag kunde inte komma förbi de där båda pojkarna, de var där i sitt torn, sprang omkring med uträckta armar och ville bli berättade.
När Kristin Lidström och jag hade skapat bildromanen DIn tur, Adrian visste vi båda att ville fortsätta samarbeta, frågan var bara med vad. Jag fick ett fint stipendium och tillbringade en augustimånad utanför Paris i Hotel Cevillion, i Grez sur Loing, där August Strindberg och Carl Larsson lärde känna varandra för mer än hundra år sedan. Det gamla huset, de mörka kvällarna och böckerna i biblioteket fick tiden att flyta. Nuet blandades upp med förflutenheten och nu började pojkarna tala. Eller rättare sagt den ene av pojkarna, han var död, men talade ändå. Den andre pojken, han som skulle leva var däremot tyst. Han mindes ingenting. Han hade inga ord. Det hade gått mer än sju år sedan den där eftermiddagen när pojkarna sprang genom restaurangen på Hornstullsstrand, men nu kunde jag inte värja mig längre.
Berättelsen fanns där, det gällde bara att plocka ner den och låta den finnas. Men den var så mycket större än orden. De förträngda, ordlösa minnet behövde förlösas. Jag stod i en bokhandel i Paris när lösningen kom till mig. Kristin! Jag hade trott att vi skulle göra en bilderbok tillsammans. En bilderbok som bilderböcker brukar vara, på sisådär trettiotvå sidor. Vi kom att göra en bilderbok. Eller rättare sagt en bildroman, på 350 sidor, med över etthundra uppslag i fyrfärg. Hade vi vetat att det skulle ta två år och fler timmar än någon av oss vågar räkna skulle vi kanske ha tvekat. Och om vi inte hade haft en förläggare, Jenny Franke, som hela tiden stakade ut kursen, som en känslig dirigent, är jag inte helt säker på att vi hade gått i mål. Men nu flyger pojkarna i Kattvinden. Tack Kristin!
Helena Öberg
Recensioner – Kattvinden.
"Intertextuell guldgruva i melodramatisk operaton"
”Kattvinden” är ett djärvt uppkäftigt ”osvenskt” projekt.
En ”opera på papper”, bara musiken som fattas!
Ulla Rhedin, Dagens Nyheter
Årets bästa böcker
SvD, december 2018
"Kritikerlistan", bästa barn- och ungdomsböckerna
DN, december 2018
Årets böcker, bonuslistan
SR, Lundströms bokradio, dec 2018
"Bästa bildromanen för nybörjare och bokslukare"
Gunilla Brodrej, Expressen
Betyg 5 av 5.
Bibliotekstjänst, november 2018
"Kattvinden" är en magisk bok.
Viveca Bladh, Kulturnytt P4
Karinsmagasin.se
Karins Magasin är en litterär salong som jag under två år drev tillsammans med Jessica Forsling och Hanna Eklund. Vi började blogga hösten 2016 och bjöd in till vår första litterära salong den 8 mars 2017. I november 2018 stängde vi Karins Magasin, men fortsätter att verka i Karins Westman Bergs anda - gråt inte, forska!
2016 > 10
Jacques Lacan var både playboy och filosof. Han tillhörde klicken av intellektuella i Paris under studentrevolutionen och drog fulla hus till sina föreläsningar. Han talade bland annat om speglingseffekten, att fascinationen inför vår egen spegelbild är ett av dragen som gör oss till människor. En människa som en gång har upptäckt sin egen spegelbild kan inte sluta spegla sig. Vi speglar oss livet igenom, i speglar och skyltfönster. Och aldrig upphör vi att fascineras. Inom oss rymmer vi olika åldrar, tankar, åsikter, erfarenheter och kön, medan utsidan är skenbart statisk. Lacan menar att det är det som driver hela modeindustrin - att vi vill bli synliga inför andra. Att vi genom våra konsumtionsval vill visa upp vilka vi egentligen är - för att bryta vår ensamhet. Så nästa gång du shoppar loss på ett par alldeles för dyra skor behöver du bara hänvisa till Lacan och din längtan att bli sedd bortom ytan.
(Klicka på bilden och lär dig allt du behöver veta om Lacan!)
Vad är en barnbok? I Snäll (2004) av Gro Dahle och Svein Nyhus är flickan Lussi precis som hon ska. ”Skriver fint, läser i boken, nickar och ler och räcker upp handen. Fina handen.” Så tyst och stilla. Hon skriver allt rätt och riktigt. En duktig flicka är hon. Ler med vita tänder och säger aldrig ett enda knyst om hon inte får en fråga. Snäll och duktig. Och tyst. Så tyst att hon en dag försvinner in i väggen. Ingen hittar henne. Hon försöker ropa,”men orden satt fast i rösten. Och rösten satt fast i munnen. Och munnen satt fast i den glada minen.” Där sitter hon tills hon känner ett pirr i halsen. ”Ett skrik tränger fram ifrån magen. Och skriket växer sig stort i munnen. Och leendet spricker i tiotusen bitar.” Då reser hon sig upp och skriker. Hon är inte snäll längre. Inte söt. Hon far ut ur väggen och skriker så att taket skallrar: Nu får det vara nog! Och ut ur väggen kommer flicka efter flicka. Gro Dahle går hand i hand med Hélène Cixous och skriver fram en text som förlöser både gammelfarmor och de osynliga flickorna, språket flödar och rösten som stiger ur kroppen går inte att hejda. Snäll blir till något mer än en saga och Lussis vilda skrik ekar av Medusas skratt. Det är en barnbok. Och ett feministiskt uppror. En revolution. Läs den! Och missa inte Hélène Cixous, den 28–30 oktober kommer hon till Stockholm Litterature.
Detta inlägg är även publicerat på Karinsmagasin.blogspot.se
När Joëlle Léandre var nio år gammal började hon spela kontrabas. När hon var arton och ansedd som en exceptionell talang började hon längta efter att spela annan musik än den som är instängd i notplanen och nerskriven i förväg. Nu, nästan femtio år senare, lyssnar jag till henne och hennes musik liknar ingenting annat. Hon vägrar att inrätta sig i några som helst genrer eller kategorier. Hon säger att hennes musik är en motståndsrörelse. En sista skärva av mänsklighet. För Joëlle Léandre är allt känsla. Hon improviserar. Inför varje nytt stycke kastar hon sig ut, handlöst och har ingen aning om vart hon ska landa. Det är kroppen som spelar. Kroppen som leder henne. Hon säger själv att det är som att befinna sig på en slak lina över ett stup. Hon får kontrabasen att svänga, dundra och vibrera, eller smyga fram tonerna knappt hörbara. Hon är ett med sitt instrument. Drar med stråken, svingar den i luften, knäpper med fingrarna och låter andningen blanda sig med tonerna tills rösten frigör sig och övergår i en ordlös rytmisk sång som är kraftfull och skör på samma gång. Joëlle Léandre är djupt mänsklig. Ibland når hon inte ända fram, men som hon säger, att misslyckas betyder ingenting, världen är inte perfekt, det viktiga är att våga ta risken, att inte vara rädd. Och så kastar hon sig ut i ett extranummer. Hon kunde vara syster med Patti Smith. Hon berör utan att behaga. Hos henne finns ingenting av kvinnlig inställsamhet. Istället står hon där, bredbent som en kraftfull urmoder och inom oss vibrerar musikens innersta väsen. Livet.
Joëlle Leandre spelade på Klubb 19 Västerås 1 oktober 2016, arrangör Nya Perspektiv. Foto: Olle Grönwalls