Berättarverkstad för 5-9 åringar.
Berättarverkstad är en väg till språk och fantasi.
Passar F-3
Med yngre barn arbetar jag gärna med muntligt berättande under mina författarbesök. I en berättarverkstad improviserar jag tillsammans med barnen, skapar karaktärer och en gemensam berättelse med början mitten och slut. Det är ett kreativt och medskapande sätt som utvecklar barnens språk och fantasi.
Genom att frigöra berättelsen från skrivandet kan känslan och inlevelsen komma först. Jag väg leder, ställer frågor och tillsammans skapar vi en saga. Alla blir delaktiga. Antingen är läraren "spökskrivare" och skriver ner berättelsen, (passar särskilt bra när det finns en smartboard i klassrummet), eller så avslutar vi med att jag skriver ner berättelsen medan barnen ritar. En grupp på max 15 barn brukar vara lagom.
Tid: ca 60 min.
Berättarverkstad passar utmärkt inom ramen för Skapande skola.
Jag erbjuder också en workshop för lärare där man får lära sig jobba enligt metoden.
Boka författarbesök via Författarförmedlingen eller kontakta mig.
En skrivande skola - planering
EN SKRIVANDE SKOLA är ett projekt inom Skapande skola i Västerås. Under hösten 2014 tillbringade jag, författaren Helena Öberg, en dag i veckan vid Lövhagsskolan och Fredriksbergsskolan. Jag hade berättar- och skrivarverkstäder.
Samtliga klasser från förskolan till år 5 träffade mig, vid en inledande och avslutande storsamling samt vid minst två tillfällen klassvis med berättande och skrivarverkstad.
PROJEKTETS RAMAR
Innan arbetet drog igång hade jag en träff med samtliga lärare. Vi gick igenom syfte och förväntningar, enades om ambitionsnivå och de yttre ramarna; inledning, avslutning och en kväll för föräldrarna. Vi stämde av alla tider och spikade ett schema. Lärarna fick också tillgång till mina böcker så att de kunde förbereda sig och lämna ut böcker för läsning i klassen. Flera valde att använda en av mina böcker som högläsningsbok inför mitt första besök.
INLEDNING OCH AVSLUTNING
Projektet inleddes med en högtidlig storsamling i gymnastiksalen där lärarorkesterna spelade partytrumpeter och rektorn klippte det gyllene bandet. Avslutningen skedde under litteraturfestivalen Litteralajk med en temadag på kulturhuset Culturen, samt en avslutning på respektive skola och en vernissagekväll med utställning och uppläsningar för föräldrarna.
VAD HÄNDE I KLASSRUMMET?
Tillsammans med eleverna improviserade jag fram karaktärer och berättelser. Lärarna var hela tiden närvarande, men med en tillbakahållen roll. I några fall agerade de "spöksskrivare" och skrev ner den gemensamma berättelsen via dator, så att den växte fram på smartboarden vartefter den skapades. Några klasser gick vidare med enskilt skrivande, andra valde att jobba vidare i par och i några klasser skapade hela klassen en gemensam berättelse från början till slut som de kopierade och häftade samman till en bok. Alla klasser skapade bilder.
För att stärka skolans arbete med läsande och skrivande valde jag att utgå från de strategier för skrivande som finns beskrivna i lärarhandledningen till En läsande klass.
Några av mina reflektioner.
16 september. Idag har jag skapat berättelser tillsammans med 6-åringar och förstaklassare. Vilken fantasi och så många kloka frågor! Och så mycket kryp det kan bli i benen när huvudet är fullt av tankar.
När jag summerar min dag tänker jag på en sak. Jag tror att det är viktigt att vi som är vuxna inte diskvalificerar barnens fantasivärld. Att vi står ut med att lyssna och ta emot det som kommer fram. Barn som har hört få sagor, men som har sett så mycket mer på teve och dataskärmar som är befolkade av dinousarier, zombier och monster med knivarmar har också fått sin inre värld befolkad av krigare, blod och explosioner. Det är bilder som finns inom barnen. Vi kan inte uppfostra bort barnens inre bilder genom att förmana. Det enda vi som är vuxna kan göra är att fylla på med andra sagor och berättelser. Andra bilder. Nya tankar.
Spökskrivaren.
8 oktober. Rapport från veckans arbete på Fredriksbergsskolan: Jag har jobbat med treorna hos Gylke och Kristina. Tiden bara rasar iväg, men jag hoppas att inspirationen stannar kvar i rummet även när jag går ut så att ni kan jobba vidare! Vi testade en ny (?) metod: "spökskrivaren". Jag improviserade en berättelse tillsammans med barnen och Gylke och Kristina satt vid sidan om och skrev så att texten växte fram direkt på smartboarden. Det känns som en utvecklingsbar metod, eller vad säger ni Gylke och Kristina? Barnen var väldigt aktiva och hade också kloka synpunkter kring textens konstruktion och logik. När de inte behövde skriva själva kunde de istället leva sig in i berättandet. Vi skapade berättelsen tillsammans, men några barn var mer aktiva än andra. Några satt tysta. Kanske kan alla bli aktiva i nästa steg när berättelserna ska skrivas klart och illustreras. Jag tänker mig att textarbetet kan bli mer reflekterande i det andra steget och att texten kan gås igenom med hjälp av "hjälparna"; detektiven och spågumman och deras kamrater. Några barn vill också skriva en fortsättning och fler kapitel: "Det är intressantare för oss med kapitelböcker eftersom vi har blivit så pass bra läsare". Och någon såg fram emot att göra bilder, eller som den unge mannen själv sa: "Jag har verkligen sett fram emot att göra en konstnärlig utsmyckning till texten."
Sagan om Kung Kari och prinsessan.
Varje berättelse har en början, en mitt och ett slut. Jag ställer ut tre stolar i rummet och så visar jag: här börjar berättelsen, här är mitten och här är slutet. Sedan frågar jag gruppen vilka som ska vara med i berättelsen. Först sitter de tysta och funderar. Sedan föreslår någon att berättelsen ska handla om en barnätande varg med gula tänder. Jag visar tänder och morrar lite. Så är berättandet igång. En prinsessa ska vara med också! En köttätande prinsessa. Och när de går genom skogen möter de en hel flock med små vilda ponnyhästar. Ponnyhästarna blir rädda för vargen, för de förstår inte att det är prinsessan som är farlig. Hon fångar det minsta lilla fölet och tar det med sig för att äta upp det. Ponnyhästarna galopperar efter och försöker rädda sitt föl, men den elaka prinsessan är så hungrig att hon vägrar släppa det. Då galopperar ponnyhästarna till Kung Karis slott och bankar på porten. "Kom snälla kungen och rädda vårt lilla föl!" Kung Kari kommer till fölungens räddning. Ponnyhästarna trollar istället fram mat till den hungriga prinsessan. Och nästa gång hon går ut i skogen och träffar på ponnyhästarna trollar de fram ett helt dukat bord med korvar, skinka och pannkaka. Där sätter hon sig och börjar äta. Och har hon inte gått därifrån så sitter hon kvar där än, för det är en ovanligt hungrig prinsessa. Men nu har hon förstått att det är bättre att vara snäll.
Varifrån kommer alla zombies?
14 oktober. Idag har jag varit på Fredriksbergsskolan och träffat tvåor, femmor och två grupper med fyror. Jag har funderat på det där med zombies igen. I ett par av grupperna invaderade de klassrummet fullständigt när vi skulle improvisera fram karaktärer. Tätt följda av superhjältar och fotbollsspelare.
Jag märker hur jag blir frustrerad på alla ytliga, våldsamma schabloner som strömmar ur barnen. När någon börjar associera kring skräck och våld är det som om ett svart hål öppnar sig. Och jag undrar hur barnens liv ser ut när jag sitter i matsalen och samtalar med ett gäng tioåringar som känner till alla förvecklingar kring vem som äter upp vem, för att sedan döda vem i en av vampyrserierna på Netflix. Det vore så lätt att bara stänga öronen. Att ignorera. Att inte lyssna. Att säga sådant ska vi inte syssla med i skolan. Men så tänker jag att det duger inte. Schablonerna finns där hos barnen. De måste hantera dem på något sätt. De kan inte sortera och stänga av. När jag känner mig invaderad måste jag komma ihåg att det är barnen som är invaderade. Och jag är vuxen. Jag kan ge dem en motbild. Jag kan ifrågasätta. Inte nöja mig med att en karaktär definieras som en zombie utan fortsätta ställa frågor: vad är en zombie? En människa som har levt. Okej. Vilken människa? Varför är hen död? Vad har hänt? Vad längtar hen efter? Vad vill hen? Tränga bortom det ytliga. Och påminna barnen om att alla zombier är fantasier, de är påhittade av någon. Alla zombieregler har någon tänkt ut. Och barnen kan tänka ut nya zombieregler, skapa nya berättelser. Och till och med skriva lyckliga slut. För det tror jag att alla, även barn som är fullmatade med skräck, längtar efter.
Kanske så som i den sista lektion för dagen. Den första föreslagna karaktären blev "en liten klen och rädd kille". Plötsligt hände något helt annat och en berättelse som kändes på riktigt började ta form. En berättelse om en förlorad son och en stressad pappa. En pappa som visserligen råkade vara kung, men som saknade sin son och som till slut hittade honom. Och det är väl vad allt berättande handlar om – att dela berättelser om livet. Och uppelva en stunds magi tillsammans.
"Varför"visade vägen till berättelsen.
21 oktober. Idag har jag träffat förra veckans klasser en andra gång. En dag full av berättande, inlevelse och dramatik.
Några zombiefunderingar även denna vecka: En av klasserna hamnade vid vår första träff i något som mest kan liknas vid ett tävlande i hemskheter. Det var zombies, vampyrer och blod. Men den här gången hände något annat, klassen hade jobbat vidare efter vår förra träff och parvis skrivit och diskuterat kring karaktärerna och berättelsen. När vi nu gemensamt plockade fram våra tre utvalda karaktärer(en zombie, en apa och en spindel) djupnade resonemangen. Istället för att prata om en zombie-schablon pratade vi om mannen som blivit en zombie, mannen som var på vandring med sin son och blev biten av en tarantella-spindel och dog. Mannen som längtade efter att bli människa igen och den listiga apan som kom till hans hjälp. Vi pratade om miljöns betydelse för berättelsen och så landade hela berättelsen i en afrikansk djungel. Klassen lyssnade lyhört på varandra och även om inte riktigt alla kom till tals, så var alla delaktiga. För att fånga upp berättelsen införde vi metoden "Inspelning". Jag ritade och antecknade på tavlan, sedan återberättade jag historien från början till slut och läraren Åsa spelade in. Klassen ska sedan hjälpas åt att skriva ner den inspelade berättelsen och rita bilder.
Jag funderar på vad som hände i gruppen mellan gångerna. Att de hade reflekterat gemensamt och diskuterat olika lösningar tror jag hade en avgörande betydelse. Men också att vi som var vuxna uthärdade den där första gången, ingen av oss sa "nej" eller "inte" – vi ställde istället frågan "varför". Och ur svaret på detta "varför" kom sedan en smått fantastisk berättelse om kärlek, död, förtvivlan och hjältemod. Visserligen en berättelse om en zombie, men långt ifrån de ytliga schablonerna. En berättelse helt och hållet i sin egen rätt.
